käre skepticism. vad ska göra åt dig? du ställer mina förväntningar och föreställningar om sanning i gungning. jag vet(?) att du inte säger att jag har fel i min substantiella slutsats. jag vet att du endast gör anspråk på att jag och du(!) ingenting kan veta. hur vet du det? är det inte ett antagande gjort på premisser och slutsatser, precis som jag vill göra utifrån Platons traditionella kunskapsmodell om sanning (sann rättfärdigad tro)? hur kan du ha visshet (om det) men inte jag.
ett tänkvärt exempel (och kanske knäppt, men) som fått mig att vända mig sömnlös och svettig om natten (något överdrivet) är detta;
tänk dig att vi har två situationer, den ena där yttervärlden stämmer helt överens med din varseblivning. du hör en bil bromsa in lite längre bort och det är faktiskt så att en bil som du hör bromsar in lite längre bort. du ser tio fingrar på dina händer och det stämmer överens med verkligheten, då det faktiskt är så att du har tio fingrar på dina händer. det finns en korrelation mellan vad du med dina sinnen kan uppfatta och hur verkligheten faktiskt är beskaffad. de flesta skulle säga att du har kunskap (iaf i dessa fall).
Så långt allting gott, men tänk dig ett scenario där du egentligen är en hjärna, placerad i en näringslösning och där en superdator med hjälp av elektroder simulerar precis samma upplevelser som i det riktiga fallet ovan och det finns ingen möjlighet att kunna urskilja dessa båda. det finns ingen möjlighet att veta när du befinner dig i den ena eller den andra av dessa situationer. (man kan också/istället tänka sig att det är en ond demon som stimulerar ditt medvetande så att du har de upplevelser du har)
skepticismens poäng är helt enkelt att eftersom att du inte har någon kunskap i fallet med hjärnan i näringslösning (eftersom det är falskt då du tror att du har tio fingrar, men egentligen är du bara en hjärna i näringslösning) men är lika rättfärdigad i dina slutsatser som i normalfallet, så är du heller inte rättfärdigad i det riktiga exemplet där verkligheten stämmer överens med din varseblivning. det är alltså rimligt att anta att du antingen har kunskap i båda fallen eller inte någon av fallen, och du har inte kunskap i båda fallen...slutsats enl. skepticismen: vi kan aldrig ha kunskap om yttervärlden!
någon som kan komma med ett bra motargument mot detta klassiska skeptiska tankeexperiment eller kanske bara en tanke så är jag tacksam!!
/peter
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
För att ge lite reda i tankeverksamheten kanske följande exempel kan utgöra tankematerial:
Värld 1 (=vi är inte hjärnor i en tank):
Någon av oss säger: ”Jag är en hjärna i en tank”
Påståendet är falskt.
Värld 2 (=vi är hjärnor i en tank):
Någon av oss säger: ”jag är en hjärna i en tank”
Påståendet är falskt. (vi kan inte integrera med eller referera till den verklighet i vilken vi är hjärnor i en tank. Jmf Matrix)
Slutsats: om vi är hjärnor i en tank kan vi inte påstå att vi är det. Den metafysiska realismen är en position som inte kan uttryckas på ett meningsfullt sätt.
Just detta exempel illustrerar hur svår realismdebatten är (även om vissa inte menar det ;)).
hej rbn!! kul att du tittar förbi och tar dig an mitt huvudbry!
till din kommentar:
varför kan jag inte påstå att jag är en hjärna i en tank, eller att en ond demon (som Descartes tänkte sig argumentet) stimulerar mig, i fall då det verkligen är så? Påståendet är väl inte falskt i värld nr 2? jag skulle snarare säga att personen i värld nr två inte har kunskap eftersom det inte finns evidens för personens påstående, utan det är snarare pga en gissning eller annat icke-rationellt tillvägagångssätt personen tror detta, och som råkar vara sann! ren tur alltså. kanske var det din poäng? jag vet inte, du får replikera igen.
Jag poängterar att skeptikern inte påstår att vi är hjärnor i en tank, eller att en ond demon stimulerar oss, utan skeptikern menar helt enkelt att vi inte kan utesluta det utifrån den evidens vi har.
vi är inte mer rättfärdigade att tro att världen är beskaffad så som vi uppfattar den (värld 1), gentemot att vi är hjärnor i en tank (värld 2). det implicerar att vi aldrig vet någonting enl. skeptikern.
ett exempel för att illustrera hur skeptikern resonerar; om jag påstår att det finns liv på mars, skulle många "ställa sig skeptiska" till mitt påstående och kanske replikera: "det finns inte liv på mars."
skeptikern däremot är "bara" skeptisk mot att du har kunskap i frågan. Han skulle säga något i stil med: "vi kan inte veta att det finns liv på mars, lika lite som vi kan utesluta det. jag konstaterar att vi ingenting vet om detta."
är allt väl annars rbn? ha de gott och tack för ditt engagerade inlägg!!
Realismdebatten rymmer tre dimensioner; metafysisk, semantisk och epistemologisk.
Ett exempel hämtat från en annan sida:
”Låt oss tänka oss att en kvadrat en dag är ute och går då den plötsligt möter en figur som utifrån denna kvadrats tvådimensionella erfarenhet och verklighetsuppfattning tycks vara en annan kvadrat.
Kvadraten frågar: "Vad är du?"
Den andra figuren svarar: "Jag är en kub."
Kvadraten: "Vad är en kub?"
Kuben: "En kub är en enda geometrisk figur bestående av sex stycken kvadrater."
Detta är helt obegripligt för kvadraten eftersom detta går bortom kvadratens tvådimensionella erfarenhet och verklighetsuppfattning, det betyder dock inte att kuben är omöjlig i sig bara för att kuben överstiger kvadratens verklighetserfarenhet och därför är ett mysterium inför kvadraten.”
(likadant blir det om någon försöker beskriva eller visa på en fyrdimensionell kub för mig)
Likadant är det för hjärnan i tanken. Metafysiskt är det möjligt men inte epistemologiskt. Man kan då säga att skeptikern skulle kunna ha rätt och att hjärnan i tanken (värld 2) uttalar sig om en metafysisk realitet vilken är sann.
MEN… (2 saker. Först motargument mot den totalt skeptiska hållningen och sedan försök att föra diskussionen framåt):
1. Skeptikern säger att vi inget säkert kan veta. Det enda han tycks helt säker på är att han inget vet. Han vet med andra ord inte om han någonting säkert vet. Den här hållningen leder till en oändlig regress där ingenting är en fast punkt för någonting. I extrema varianter (som i exemplet med hjärnan i tanken) leder det till att verklighet (överhuvudtaget) inte kan antas existera (om man inte åtminstone köper tesen ”jag tänker alltså finns jag” som ngn form av fundament). Och varför måste skeptikern då påpeka det?
2. Vad jag försökte säga i exemplet med värld 2 är att vi endast kan tala om en existerande verklighet om vi antar och erkänner att premisserna i värld 1 som sanna. Vi kan alltså säga att utsagan i värld 2 är falsk därför att sanning i värld 2 inte går att fastslå genom dess egna preferenser (vad är ”sann rättfärdig tro” här egentligen?). Annars kan också exempelvis utsagan ”jag rullar utför i uppförsbacken” också vara sann.
Annars allt bra här i norr. Hoppas mina trötta insnöade tankar är hyfsat begripliga.
Premisser ska det självklart vara, inte preferenser.
Nu är det dags att sova tror jag.
Jag tror dina tankar går att urskilja mycket väl :) De är mycket skarpa så det är ödmjukt av dig att påstå att de skulle vara insnöade (om inte bokstavligt förstås).
Vi får väl se om vi blir något klokare eller inte av vår dialog, men lite hjärngympa är aldrig fel! Egentligen tror jag inte vi är oense i frågan, men filosofi handlar ju om att förutsättningslöst kritisera argument och teorier. Jag kommer inte att komma med några nya tankar utan endast att skriva angående ditt senaste inlägg.
hjärnor i näringslösning=HIN
Replik mot ditt avsnitt 1:
Du har en stark poäng i din analys av skeptikerns försanthållande, nämligen den att vi ingenting vet (om yttervärlden i det här fallet), och det vill man ju intuitivt se som en motsägelse! Men det försvagar inte på något sätt skeptikerns argument, eftersom att man inte bemöter det, eller tar det på allvar om man så vill, och inte heller är ju detta ett påstående som liknar ett argument, utan snarare en slags replik i stil med: ”Ha nu fick jag dig! Din tes förutsätter att du tror dig veta att du ingenting vet.” Men detta är alltså ovidkommande för alla slags djupgående diskussioner om skepticisms kontra fallibilism (eller debatter över huvud taget). Så när vi tittar närmare på bemötanden likt detta så ser vi att det bästa är att intellektuellt bemöta skeptikerns argument istället.
Replik mot ditt avsnitt 2:
Det jag tror du riktar din kritisk mot i värld 2 har att göra med epistemiskt rättfärdigande. I värld 2 är det svårt att se att någon kan vara epistemiskt rättfärdigad (ha goda skäl) att tro att vi är HIN. För vad talar för det? – om vi förutsätter i din konstruktion av värld 2 att det inte finns någon möjlighet att ens evidens pekar åt det hållet blir svaret naturligtvis -Ingenting! Så därför är det som du säger, inte kunskap i avseendet sann rättfärdigad tro.
Vi är alltså överens så långt. Man jag kan fortfarande inte hålla med dig i påståendet om att det skulle vara falskt att påstå att vi är HIN i värld 2. Med en analogi som denna kan jag visa detta: För tusen år sedan trodde vetenskapsmän med en rationell och välgrundad tro att jorden var platt. Det visade sig vara falskt då jorden är rund. Men anta att någon för tusen år sedan trodde, om än med en icke rationell och välgrundad tro om att jorden var rund. Vi kan säga om denna att hon inte hade kunskap enligt modellen om sann rättfärdigad tro, men hennes tro var inte falsk. Den var i själva verket sann.
Nå Ruben, har du blivit svarslös?
Skicka en kommentar