'I den observerbara världen visar sig orsaker vara ordnade i kedjor; vi observerar aldrig och kan aldrig observera något som orsakar sig självt, ty i så fall skulle det föregå sig självt, vilket är en omöjlighet. En sådan kedja måste emellertid upphöra någonstans, ty ett tidigt led i den orsakar ett mellanled och mellanledet ett sista led (vare sig mellanledet är ett enda eller består av flera led). Om vi nu tar bort en orsak, tar vi också bort dess verkan. Det kan med andra ord inte finnas en sista orsak, ej heller en mellanliggande, om det inte finns en första orsak. Funnes ingen början på kedjan och följaktligen ingen första orsak, skulle det heller inte finnas några mellanliggande orsaker och ingen slutlig verkan. Vi nödgas därför anta att det finns en första orsak, och alla ger den namnet Gud.'
Thomas av Aquino
Är det ett bra argument?
2 kommentarer:
Problemet är att Big Bang inte entydigt säger att universum hade en startpunkt. En hel del menar att universum är evigt och oändligt på samma sätt som en högre intelligens tänks vara det.
Precis. Hur kan man tillåta sig innesluta evighetsbegreppet i gustanken, men inte i materiatanken? Vad är det hos materiens essens som skulle kräva en tidsinramning?
Ett problem är kanske att icke-existens står utan för vårt sinnes räckvidd... och med den riktningen landar onekligen man i parmenidisk staticitet.
Och varför inte tillämpa 'Deus deceptor' här: Aquino tänker rätt inom ramen för ett felaktigt (mänskligt) tankeparadigm. Eller så inte?
H. Östvictor
Skicka en kommentar