Nu sitter jag och väntar på mitt bagage. Det känns som en evighet. Tankarna ligger vid inlandningen som var riktigt avsmaklig med tanke på vyn. Ingen estetik gick att finna denna disiga sensommarmorgon i Amsterdam. På näthinnan befästs stora pelare som släpper ut oändligt med förruttnelse och dessutom börjar min ända kännas stel. Det är nämligen ett tekniskt problem med ”lastare nr
Jag kan knappt ana vad som väntar mig men det återstår att se. Snart ska mamma och jag fara till Eindhoven med tåg och väl där möta upp med bovärden.
Nu när dessa ord skrivs har det gått ca 8 timmar sen jag anlände till Nederländerna och sitter på rummet efter en mycket lång dag. Lägenheten är som väntat skabbig, dock större än jag kunde hoppas. Jag måste nog säga att jag aldrig bott så illa som nu. Spindlar och harkrankar över hela taket med oändliga hål i väggarna, möbler som snart faller ihop efter den senaste lagningen. Känslan av att någonting stark börjar bubbla i mig är oundviklig. Den börjar i maggropen och medan den tilltar letar den sig upp i huvudet.
Panikkänslan har lagt sig en aning nu och vi får se hur jag känner mig när jag vaknar upp imorgon. Tankarna far omkring i huvudet och det är svårt att kunna urskilja dem. Har jag gjort rätt i mina val? Ska jag bo här i fyra år? Hur ska det gå när jag redan saknar mina vänner? Frågor som kommer att besvaras inom kort…
…Fortsättning följer…
4 kommentarer:
OJ! Hoppas allt blir bra och att du kommer in i allt nytt! Ska tänka på dig.
Tack Emelie! Det behövs :)
Hur e allt me dig?
"Känslan av att någonting stark börjar bubbla i mig är oundviklig."
Kan du utveckla ovanstående - jag hänger inte med hela vägen.
Tack för din rapport, ser fram mot att höra från dig igen! Fresten - delar du toalett och kök med andra typer?
Det jag kände var en oroskänsla och panikkänsla. Alltså obehag.
Ja, jag delar toalett och kök vilket är en nog så prövande utmaning.
Skicka en kommentar