lättnad

Idag har jag träffat mina klasskamrater och lärare på skolan. Det har varit en fullspäckad dag med introduktion och rundtur på stan. Det är ett skönt gäng med en mängd olika nationaliteter. Vi är indelade i två klasser på 18 st vardera. Det är 50/50 vad gäller tjejer och killar och de är från Nederländerna, Österrike, Tyskland, Kamerun, Luxenburg, Frankrike, Norge och Italien. Mest norrmän och tyskar.
Vad anbelangar lägenheten så har jag och mamsen lyckats snygga till den en hel del så jag känner frid över det hela. För er som inte vet, delar jag kök, toalett och ett vardagsrum som jag hittills inte har använt och kommer troligen inte att göra det heller. Jag har också lärt mig att hitta i centrum och i närheten av området där jag bor och jag tror att jag kommer att trivas här. Just nu känner jag bara att jag vill komma igång med studierna. Jag har fått schema över de första nio(?) veckorna och det verkar vara ett lov i november att nyttja för en återresa till Sverige om det inte är otroligt mycket i skolan som då skulle hindra mig.

Det var allt för idag...

länderna där nere

Nu sitter jag och väntar på mitt bagage. Det känns som en evighet. Tankarna ligger vid inlandningen som var riktigt avsmaklig med tanke på vyn. Ingen estetik gick att finna denna disiga sensommarmorgon i Amsterdam. På näthinnan befästs stora pelare som släpper ut oändligt med förruttnelse och dessutom börjar min ända kännas stel. Det är nämligen ett tekniskt problem med ”lastare nr 2” så jag får finna mig i att vänta en stund. Sittunderlaget är ingenting annat än ett annat, avstängt, baggage band.

Jag kan knappt ana vad som väntar mig men det återstår att se. Snart ska mamma och jag fara till Eindhoven med tåg och väl där möta upp med bovärden.

Nu när dessa ord skrivs har det gått ca 8 timmar sen jag anlände till Nederländerna och sitter på rummet efter en mycket lång dag. Lägenheten är som väntat skabbig, dock större än jag kunde hoppas. Jag måste nog säga att jag aldrig bott så illa som nu. Spindlar och harkrankar över hela taket med oändliga hål i väggarna, möbler som snart faller ihop efter den senaste lagningen. Känslan av att någonting stark börjar bubbla i mig är oundviklig. Den börjar i maggropen och medan den tilltar letar den sig upp i huvudet.

Panikkänslan har lagt sig en aning nu och vi får se hur jag känner mig när jag vaknar upp imorgon. Tankarna far omkring i huvudet och det är svårt att kunna urskilja dem. Har jag gjort rätt i mina val? Ska jag bo här i fyra år? Hur ska det gå när jag redan saknar mina vänner? Frågor som kommer att besvaras inom kort…

…Fortsättning följer…